Den tjugoåttonde februari 1936 föddes en liten flicka på ett sjukhus i Sverige. Flickan, som senare döptes till Inga Lisbeth Viola Uhlán, lades på sin moders bröst och började genast söka efter den livligande mjölken. Hennes föräldrar kunde inte göra annat är att le stort ner emot henne. För hon var ett efterlängtat litet knyte, och de båda var otroligt lyckliga över att deras lilla dotter hade kommit till dem. De kunde knappt vänta tills de fick ta med sig henne hem och lägga henne i den nya vaggan.
Lisbeths första år var lyckliga. Hon tog sina första stapplande steg mellan sin faders ben, med sina små händer greppande hans stora, sträva nävar. Hon älskade att busa, och hennes mor hade fullt sjå med att hålla reda på henne medan hon lagade middag eller städade köket. Hon hade sin syster att leka prinsesslekar med och familjens katt Gustav att somna bedvid om kvällarna.
När hon blev äldre började hon skolan, och hon var snabbast i klassen på att lära sig att skriva och läsa. Och när hon väl lärt sig att läsa kunde hon inte låta sluta. Hon slukade bok efter bok, ibland brukade hennes mor hitta henne under täcket med en ficklampa sent om kvällarna. Lisbeth älskade att gå i skolan och träffa alla sina vänner. Varje dag efter skolan brukade hon springa hem och stoppa i sig ett mellanmål, innan hon sprang ut igen för att leka med de andra barnen på gatan. Det enda hon inte gillade med skolan var alla matematikläxor hon fick att göra. Hon kunde aldrig riktigt få talen att gå ihop och det tog flera år innan hon lärde sig multiplikationstabellen ordentligt.
När Lisbeth var 14 år blev hon förälskad i en av pojkarna, Arne, som gick i samma klass som henne. Hon kunde inte sluta tänka på honom och gjorde vad som helst för att kunna spendera lite tid med honom. Arne brydde sig, till Lisbeths förtvivlan, aldrig speciellt mycket om henne, de enda han hade ögon för var de andra pojkarna i klassen, och deras senaste busstreck. Lisbeths mor såg hur olycklig hon blev över detta, så för att trösta henne, gav hon och fadern henne ett alldeles eget piano. Det gav henne genast något annat att tänka på, och varje ledig stund satt hon vid det där pianot och spelade klassiska stycken. Hennes absoluta favorit att spela var Mozart, och varje dag när fadern kom hem ifrån arbetet brukade han be henne spela en bit för honom.
Till slut var skolan slut för hennes del, och Lisbeth började snabbt arbeta inom industrin. Hon flyttade hemifrån och bosatte sig som inneboende hos en familj i Linköping. Även om hon saknade sina föräldrar och sin syster, speciellt då moderns mat, trivdes hon i den stora staden. Hon skaffade sig nya vänninor, och varje lördagskväll brukade de ge sig ut och dansa tillsammans.
Det var på en sådan dans, en varm lördagskväll i april, som hon stötte på den stora kärleken. En stilig man, som hon senare fick veta hette Jan-Ola, bjöd upp henne, och resten av kvällen spenderade de i varandras armar på dansgolvet. När kvällen var slut och det var dags att säga adjö ville de knappt skiljas åt. Till slut slet de sig ifrån varandra, med ett löfte om att höra av varandra.
Lite mer än ett år senare var de gifta, och de flyttade ihop tillsammans i en liten lägenhet. Bröllopsresan fick vänta ett år, tills de samlat ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta sig ner till Italien.
Den tjugonde augusti 1961 fick de sitt första barn, en dotter med en stor tufs hår på huvudet och glittrande blå ögon, som de döpte till Susanne. Några år senare fick de sin son Joakim, och i ungefär samma veva flyttade de ut till sitt alldeles egna, egenbyggda hus på landet.
Och där var de lyckliga tillsammans. Ola åkte varje dag in till Linköping och sitt jobb på lokaltidningen, och Lisbeth stannade hemma och tog hand om de två syskonen. Varje dag brukade de tre ta en promenad tillsammans och titta på alla husen som dök upp runt dem. Deras egna hem blev snart en central för ungarnas alla vänner, deras trädgård var nästan alltid full av grannbarn och klasskamrater. Varje sommar brukade hela familjen åka på bilsemester tillsammans, och tälta på olika platser runt om i landet.
Men allt var självklart perfekt i den lilla familjen. När Susanne var nästan tjugo år, och redan hade flyttat bort från barndomshemmet, skilde sig Lisbeth och Ola. Livet tillsammans fungerade inte längre och de bestämde sig för att söka lyckan på varsitt håll. Lisbeth flyttade till en lägenhet i Linköping och skaffade sig ett jobb på en lunchrestaurang. Och där jobbade hon i ett antal år, innan hon slutade på grund av sin svikande hälsa och sin diabetes.
1987 fick hon sitt första barnbarn, då hennes dotter blev mamma till en liten flicka. Lite över ett år senare var det dags för barnbarn två, och 1990 föddes Susannes andra son. Och Lisbeth blev alltid glad när de träffades, hon älskade att spela piano för dem, och brukade alltid sitta och sjunga för dem.
Det där första barnbarnet som föddes 1987, det var jag. Detta är min mormors historia. Tyvärr vet jag inte hur mycket av den som stämmer, de flesta detaljerna har jag hittat på. Min mormor ligger just nu på sjukhus och hon mår inte bra. Inte bra alls. Frågan är om hon någonsin kommer må bra igen.
Detta har satt igång en massor med tankar hos mig, och jag har insett att jag knappt vet någonting om min mormor. Jag har grundstommen, men inga detaljer. Jag vet inte när hon lärde sig att spela piano, vem hon var kär i, i femte klass, vad hon ville bli när hon blev stor, eller varför mina morföräldrar skiljde sig.
Och just nu är det det jag ångrar mest i hela världen. Att jag aldrig satte mig ner och ställde frågorna om sakerna som gör en människa till en person. Och jag är rädd för att det är för sent att göra det nu, jag är rädd att jag aldrig kommer få veta.
