För att allt du säger mellan raderna bara finns i mitt huvud.
För att du gör mig osäker på mig själv.
För att du gör mig arg på dig.
För att du gör mig arg på mig själv.
För att du håller min lycka i dina händer.
För att mina händer inte är i närheten av din lycka.
För att jag inte vet vad du tänker.
För att jag inte vet vad du känner.
För att jag inte vet vad du vill.
För att jag vet vad jag tänker, känner och vill.
För att du gör mig frustrerad.
För att du gör mig glad i ena sekunden.
För att du gör mig ledsen i andra sekunden.
För att jag ständigt tänker på dig.
För att jag inte kan sova.
För att jag aldrig vet vad du menar.
För att du får mig att hoppas.
För att du inte förstår.

Men mest av allt för att jag inte vågar förklara
att ditt skratt är det finaste som finns.

When you cooled down you stood in front of me panting. You looked into my eyes. Then realization hit you. I could see in those eyes I used to think was perfect that you wanted to take it all back. You looked at my face. At my stomach. At my arm. Like you hoped that the gaze from your eyes would take the marks away.

Then you started to explain. To apologize. To say it would never happen again.
I flinched when you tried to touch me, and you looked at me in surprise. Your eyes got that pleading look. The one you used to make when you wanted me to do something for you. That look that said you couldn’t make it without me.

But that raised hand changed everything. It took it all away. It felt like I could feel my trust for you being ripped out of me, doing so much more damage than your blows.

I always knew you had problems with your temper. You could scream at anything. When something didn’t go the way you wanted it to you would smash a plate. Or a glass. And then do some more screaming. And cursing.
But when I saw you holding our daughter for the first time I thought you would never take it out on us. You had such a loving look on your face I was sure your outbursts would come to an end.

And they did. For a while. Until the cursing began again. Late at night with Abby in her bed. Then we began running out of plates.
And now tonight. With Abby asleep in the other room and me standing in front of you with bruises beginning to form on my arm. On my stomach. On my face. So the choice was easy.

You tried to persuade me to stay. When I got out of my haze, when I was able to stop staring at you. When I started packing. You begged. You apologized. You told me I was being stupid.
When I began stuffing some of Abby’s toys into a plastic bag, you started screaming.
And I could feel my heart breaking. Because I still loved you. You were the one I married after only six months of dating. You were the one I slept next to every night. You were the one I shared everything with. You were the one I had a daughter with. And you were the one I no longer could trust. Not around me and not around her. You were the reason I had to leave.

When I had gotten some clothes, some toys, some necessities, packed, you started crying. You pulled at my arm, you dragged your hair. You did everything you could to try and stop me. But I was already holding a crying Abby in my arms who was wondering what was going on. I tried to calm her. You tried to pull her away from me. Swearing that you would never hurt her. Not realizing you were doing just that.

I left you standing defeated, deflated, at the door. Not daring to follow us to the car. Because then maybe I would do as I had threatened, calling the police and making sure you never saw our daughter again.
I couldn’t look at you standing in the door still trying to apologize when I drove away, telling Abby to wave her mother goodbye

I could feel it go down
Bittersweet I could taste in my mouth
Silver lining the clouds
Oh, and I,
I wish that I could work it out

And the hardest part
Was letting go not taking part
You really broke my heart
And I tried to sing
But I couldn’t think of anything
And that was the hardest part

I could feel it go down
You left the sweetest taste in my mouth
Silver lining the cloud
Oh, and I,
Oh, and I,
I wonder what it’s all about
I wonder what it’s all about

Everything I know is wrong
Everything I do it just comes undone
And everything is torn apart
Oh and that’s the hardest part
That’s the hardest part
Yeah, that’s the hardest part
That’s the hardest part

-Hardest Part, Coldplay

”And nothing could stop him now, not this time. No politics, no intrusions, no sudden waking, because this was not a dream. No women with plans for revenge would spoil this, and neither would self-doubt, self-hatred, or confusion, because Harry was kissing him back.”

Lisbeths första år var lyckliga. Hon tog sina första stapplande steg mellan sin faders ben, med sina små händer greppande hans stora, sträva nävar. Hon älskade att busa, och hennes mor hade fullt sjå med att hålla reda på henne medan hon lagade middag eller städade köket. Hon hade sin syster att leka prinsesslekar med och familjens katt Gustav att somna bedvid om kvällarna.

När hon blev äldre började hon skolan, och hon var snabbast i klassen på att lära sig att skriva och läsa. Och när hon väl lärt sig att läsa kunde hon inte låta sluta. Hon slukade bok efter bok, ibland brukade hennes mor hitta henne under täcket med en ficklampa sent om kvällarna. Lisbeth älskade att gå i skolan och träffa alla sina vänner. Varje dag efter skolan brukade hon springa hem och stoppa i sig ett mellanmål, innan hon sprang ut igen för att leka med de andra barnen på gatan. Det enda hon inte gillade med skolan var alla matematikläxor hon fick att göra. Hon kunde aldrig riktigt få talen att gå ihop och det tog flera år innan hon lärde sig multiplikationstabellen ordentligt.

När Lisbeth var 14 år blev hon förälskad i en av pojkarna, Arne, som gick i samma klass som henne. Hon kunde inte sluta tänka på honom och gjorde vad som helst för att kunna spendera lite tid med honom. Arne brydde sig, till Lisbeths förtvivlan, aldrig speciellt mycket om henne, de enda han hade ögon för var de andra pojkarna i klassen, och deras senaste busstreck. Lisbeths mor såg hur olycklig hon blev över detta, så för att trösta henne, gav hon och fadern henne ett alldeles eget piano. Det gav henne genast något annat att tänka på, och varje ledig stund satt hon vid det där pianot och spelade klassiska stycken. Hennes absoluta favorit att spela var Mozart, och varje dag när fadern kom hem ifrån arbetet brukade han be henne spela en bit för honom.

Till slut var skolan slut för hennes del, och Lisbeth började snabbt arbeta inom industrin. Hon flyttade hemifrån och bosatte sig som inneboende hos en familj i Linköping. Även om hon saknade sina föräldrar och sin syster, speciellt då moderns mat, trivdes hon i den stora staden. Hon skaffade sig nya vänninor, och varje lördagskväll brukade de ge sig ut och dansa tillsammans.
  Det var på en sådan dans, en varm lördagskväll i april, som hon stötte på den stora kärleken. En stilig man, som hon senare fick veta hette Jan-Ola, bjöd upp henne, och resten av kvällen spenderade de i varandras armar på dansgolvet. När kvällen var slut och det var dags att säga adjö ville de knappt skiljas åt. Till slut slet de sig ifrån varandra, med ett löfte om att höra av varandra.

Lite mer än ett år senare var de gifta, och de flyttade ihop tillsammans i en liten lägenhet. Bröllopsresan fick vänta ett år, tills de samlat ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta sig ner till Italien.
  Den tjugonde augusti 1961 fick de sitt första barn, en dotter med en stor tufs hår på huvudet och glittrande blå ögon, som de döpte till Susanne. Några år senare fick de sin son Joakim, och i ungefär samma veva flyttade de ut till sitt alldeles egna, egenbyggda hus på landet.
  Och där var de lyckliga tillsammans. Ola åkte varje dag in till Linköping och sitt jobb på lokaltidningen, och Lisbeth stannade hemma och tog hand om de två syskonen. Varje dag brukade de tre ta en promenad tillsammans och titta på alla husen som dök upp runt dem. Deras egna hem blev snart en central för ungarnas alla vänner, deras trädgård var nästan alltid full av grannbarn och klasskamrater. Varje sommar brukade hela familjen åka på bilsemester tillsammans, och tälta på olika platser runt om i landet.

Men allt var självklart perfekt i den lilla familjen. När Susanne var nästan tjugo år, och redan hade flyttat bort från barndomshemmet, skilde sig Lisbeth och Ola. Livet tillsammans fungerade inte längre och de bestämde sig för att söka lyckan på varsitt håll. Lisbeth flyttade till en lägenhet i Linköping och skaffade sig ett jobb på en lunchrestaurang. Och där jobbade hon i ett antal år, innan hon slutade på grund av sin svikande hälsa och sin diabetes.
  1987 fick hon sitt första barnbarn, då hennes dotter blev mamma till en liten flicka. Lite över ett år senare var det dags för barnbarn två, och 1990 föddes Susannes andra son. Och Lisbeth blev alltid glad när de träffades, hon älskade att spela piano för dem, och brukade alltid sitta och sjunga för dem.

Det där första barnbarnet som föddes 1987, det var jag. Detta är min mormors historia. Tyvärr vet jag inte hur mycket av den som stämmer, de flesta detaljerna har jag hittat på. Min mormor ligger just nu på sjukhus och hon mår inte bra. Inte bra alls. Frågan är om hon någonsin kommer må bra igen.
  Detta har satt igång en massor med tankar hos mig, och jag har insett att jag knappt vet någonting om min mormor. Jag har grundstommen, men inga detaljer. Jag vet inte när hon lärde sig att spela piano, vem hon var kär i, i femte klass, vad hon ville bli när hon blev stor, eller varför mina morföräldrar skiljde sig.
  Och just nu är det det jag ångrar mest i hela världen. Att jag aldrig satte mig ner och ställde frågorna om sakerna som gör en människa till en person. Och jag är rädd för att det är för sent att göra det nu, jag är rädd att jag aldrig kommer få veta.

Det kändes som om han inte sov någonting. Men han visste att han måste ha gjort det. Annars skulle han inte ha haft drömmarna. Han hade alltid drömt mycket tidigare, hela sitt liv. Men det hade alltid varit drömmar lätta att glömma, som bleknande så fort han satte fötterna i golvet på morgonen.
  De han hade nu var annorlunda. Blinkande bilder, färger, ljus. Fragment av verklighet som fick honom att vakna med skräcken galopperande genom blodet, svettig med andan i halsen.

Så han väntade. På att drömmarna skulle börja betyda någonting, att han skulle kunna urskilja vad som egentligen hände, urskilja vad som skulle hända. Han väntade på att himlen skulle sluta skifta färg, att kranarna i hans egen lägenhet skulle börja rinna. Att tillvaron skulle få mening igen. Att livet återigen skulle leka med hennes blod.

Han väntade.